och jag vet inte ens vad det handlar om längre, det är allt och inget alls för ingenting känns någonsin rätt numera. det är bara tomt och grått och jag vill inget hellre än att bara ta mina saker och försvinna härifrån en vecka en månad ett år, för alla rutiner och invanda vardagar får mig att vilja spy i närmaste papperskorg. och jag vet inte om det är sorligt eller bara bra att ingen annan verkar känna samma sak.